Hur det hela började

Dan-Gösta Sundström som då var ägare av företaget Sorselestugan kontaktades av en representant för den nystartade organisationen, AAPKI, förfrågan gällde om de kunde leverera 1000 stugor. Eftersom Sorselestugan har kapacitet för en sådan leverans svarade han ja. Samtalet löpte vidare och när frågan om värmekälla kom på tal så hänvisade Dan-Gösta till oss på Lappland Allservice eftersom vi redan hade ett antal kaminmodeller i produktion.

Diskussioner fördes fram och tillbaka och en dag kom en order om 32 stugor med kaminutrustning. Den teknik som används vid montering av stugorna var okänd i Pakistan, därför beslöt vi oss för att erbjuda vår hjälp i starten genom att åka ned och instruera de som sedan skulle komma att montera resterande hus. Vårt arbete vart ideellt sånär som på reskostnaden som bekostades av organisationen.

Resan till Pakistan

Foto från flygplanet

Resan till Pakistan tog oss totalt ca 30 timmar pga. tekniska fel och förseningar. Vi reste via Arlanda till Köpenhamn. Flyget från Köpenhamn till Pakistan var över tre timmar försenat.

När vi flög över Afghanistans bergstrakter var vädret var klart och fint så vi kunde tydligt se områdets väldiga bergsområden.

Vid mellanlandningen på flygplatsen i Lahore fick vi genomgå ett flertal kontroller av både bagage och pass, dessutom ett antal kroppsvisitationer. Som kvinna fick jag gå in bakom ett skynke och visiteras av en kvinnlig kontrollant.

Vi övernattade i Islamabad och laddade upp inför att börja bygga dagen därpå. Enligt uppgift ska de militärer som är stationerade i Kashtara vara beredd att sätta igång och montera. Vi kommer att bo i militärens tältläger under byggtiden.

Att åka bil i Pakistan

Trafik

Jag var förberedd på att bilresorna i Pakistan skulle bli något annat än en biltur i Sverige. Under mina förberedelser inför resan hade jag fått kontakt med en man som jobbat åt svenska räddningsverket. Han ansåg att den största riska jag utsatte mig genom att resa till Pakistan var en bilolycka.

Vi fick en i sammanhanget bra chaufför, en erfaren och skicklig militär som i katastrofområdet betraktades som en hjälte. Dagarna efter jordbävningen åkte han på livsfarliga vägar, med risk för sitt eget liv, för att göra allt han kunde för att rädda nödställda.

Det finns beväpnad trafikpolis, hastighetsövervakning i form av kameror samt hastighetsbegränsningar inom vissa områden men på de sträckor vi åkte måste det ha varit fri fart som gällde. Tutan används frenetiskt. En gång fick chauffören bromsa tvärt med en kraftig sladd som följd, detta eftersom en annan bil nära nog trängde oss ut från gatan.

Vi passerade några byar efter vägen, där var trånga gator med små affärer. Där fanns fruktodlingar och begravningsplatser om vartannat.

Avlastning

Vägarna till Kashtara hade betongbeläggning, men den sista biten var det ojämna serpentinvägar upp efter kraftiga branter. När vi närmade oss militärförläggningen upptäckte vi att framför oss körde ett antal traditionellt utsmyckade lastbilar, de var fyllda med last från Sorsele. Det som kännetecknar en Pakistansk lastbil är en motivlack som mest liknar en mosaiktavla med små färgglada bilder. Bilarna har ofta en kjol av rasslande kättingar både framtill och baktill.

Att vara gäst hos den Pakistanska militären

Tält

När vi kom till militärlägret blev vi varmt mottagna av översten och hans män. Två tält var iordningställda för vår räkning. I vart och ett av tälten fanns två sängar, ett bord samt en fotogenkamin. I tältets bakre gavel hängde ett vitt tygstycke som visade sig vara badrumsdörr. Bakom skynket fanns marknära toalettstolar av porslin, hinkar med vatten för tvätt och spolning på ett golv belagt med runda stenar. Vi har elektrisk belysning och uttag så vi har möjlighet att ladda telefonerna.

Mellan tälten går spikraka grusgångar vars kanter är vita av krita. Det är aldrig riktigt tyst i lägret. Elverket brummar från gryningen till sena kvällen. Under natten skäller hundar och i tidig gryning väcks vi av bönerna runt om i dalen.

Byggområdet och dess omgivning

Vy över tältläger

När vi första dagen kom över bergen ner mot dalen kunde vi på långt avstånd se den plats där vi skulle bygga. Det är en bergssluttning med många befintliga tältläger. Bakom tomten reser sig de branta bergen. I dessa sluttningar kan man se hur stora dela av bergen rasat samman, det synt tydligt som stora ljusbruna fält helt utan vegetation. Dessa fält följer bergskedjan västerut mot Balakot, en stad som drabbades oerhört hårt av jordbävningen.

Älv i dalgången

Ett par hundra meter från tomten, nere i dalgången, ringlar sig en älv. Den har ett rikligt vattenflöde och det sägs finnas matnyttig fisk i vattnet.

Bergsbyar

På kvällen när mörkret lagt sig man kan se hur lamporna i de höga bergsbyarna lyser som stjärnor på himlen. Eftersom jag i dagsljus sett de stora sår jordbävningen gjort i bergen kan jag inte låta bli att tänka på att många stjärnor/lampor saknas efter katastrofen.

I närheten av byggplatsen finns en stor reva i landskapet som också gjort ett avbrott i vägen. Det måste ha dragit fram väldiga massor av vatten och jord och vi gissar att det är en större sjö uppe bland bergen som sköljt ner mot dalen och dragit jordmassorna med sig.

Arbetet med bygget tillsammans med pakistansk militär

Bildnamn

När vi för första gången anlände till byggplatsen pågick arbetet med att lasta av lastbilarna. Den lyftkran som skulle användas hade gått sönder och i väntan på reparation lastades stugor och kaminer av för hand.

Stor nyfikenhet

Första dagen byggde vi tillsammans med militären ett hus upp till gavelspetsarna, sen fick vi avbryta på grund av mörkrets inbrott. Hela tiden övervakas vi av nyfikna människor från tältlägren.

Bygget pågår

De flesta av militärerna är mycket intresserade av att lära sig tekniken. Många av dem har ett naturligt handlag men en del verkar aldrig ha hållit i en hammare förut.

Samarbetet går i stort sett bra men det finns dem som inte vill lyssna till en kvinnas råd. De har svårt att acceptera att jag jobbar på samma villkor som dem. De vill varken låta mig bära material eller bygga rent praktiskt. Jag löser det på så vis att om jag bär en bräda och någon kommer för att bära den åt mig så överlämnar jag den artigt och hämtar sen en ny själv. När vi upprepat förfarandet ett antal gånger skakar de oftast på huvudet och låter mig bära själv.

Bildnamn

Om jag ser att någon är på väg att göra fel i monteringen av huset och de inte vill lyssna tar jag helt enkelt verktygen av dem och praktiskt visar dem. Det hände några gånger att jag fick ta till både ivriga gester och höjd röst. När jag fått möjlighet att praktiskt visa varför jag avbrutit arbetet resulterade det i ökad respekt för mig och med tiden kom killarna gärna och frågade om råd. Efter konfrontationerna så skrattade vi ofta tillsammans åt det hela.

Dag efter dag restes allt fler stugor upp. Sara, organisationens ordförande, hade fått frigolitskivor till skänks som hon ville använda till att isolera golven med. Tanken var god men det orsakade förseningar i byggandet. När den 6:e stugan skulle resas ville militären bygga den själva för att kontrollera sina kunskaper och det gick i stort sett bra.

På natten vaktar beväpnade militärer området.

Maten från militärköket

Det pakistanska militärköket bjuder inte på så mycket variation men är väldigt gott. Till lunch eller middag har vi bjudits på kyckling, köttgrytor och kebab, en slags biffar som innehåller kikärtor. Till maten serveras alltid ris med lite böner eller grönsaker. Efterrätten kan bestå av mandariner eller bananer. Vid riktigt festliga tillfällen har vi bjudits på en form av ris ala malta som innehåller ris eller nudlar.

En morgon bjöds vi på ett segt fett indiskt bröd samt en starkt kryddad omelett med morötter, lök och ost. Efter maten serveras ofta grönt te med citron eller kaffe.

Om det är många gäster vid måltiderna så äts den stående kring det dukade bordet.

En dag skulle vi för enkelhetens skull äta samma mat som soldaterna uppe vid byggplatsen. Deras gruppchef kunde inte acceptera att vi åt tillsammans eftersom han ansåg oss vara högre än dem. Fastän vi försäkrade att för vår del är det helt ok, och att vi skulle uppskatta att få äta tillsammans med dem fick vi acceptera att sitta i en intilliggande stuga.

Livet går vidare

Lekplats

Bland de första iakttagelserna jag gjorde sedan jag kom till Pakistan var att många människor verkat ha återhämtat sig riktigt bra. Hos mig hade de fruktansvärda bilderna som sändes ut från området första tiden efter katastrofen stannat kvar. Jag blev glatt överraskad att få höra skrattande, lekande barn i lekparken som tillhör tältlägret nedanför vårt byggområde.

Flicka

En dag kom en flicka förbi när vi byggde. På långt håll såg jag hennes ledsna ögon och gjorde direkt den felaktiga kopplingen att hon sörjde någon efter jordbävningen. Jag bad någon fråga henne varför hon var ledsen. Hon svarade att hon ville gå ner till lekparken och leka med sin storasyster men att hon var rädd för oss och inte visste om hon fick gå förbi. Det är lätt hänt att man förvanskar verkligheten när man har byggt upp egna förväntningar på en situation.

Eld

En kväll bjöds vi på fest i militärförläggningen. Det var den första festen på området sedan jordbävningen och syftet var att hjälpa de som arbetar i området att hålla modet uppe. På ett lastbilsflak som användes som scen underhöll en professionell sångare genom att framföra traditionella pakistanska sånger. I området finns en grupp Cubaner som driver ett sjukhus. De bidrog till feststämningen genom att sjunga och dansa.

Senare samma kväll, när uppträdandena avslutats, hörde jag ljudet av att en dator startades upp, Windows-melodin. Strax därefter blev vi inbjudna till det tält där ljudet kom ifrån, kaptenens tält. Han hade spänt upp ett lakan som fick fungera som storbildsskärm och startade via en bildkanon upp Roxettes, She´s got the look. Att sitta i ett militärtält i Pakistan, se Per Gessle och Mari Fredriksson på ett upphängt lakan och höra musiken dåna ur högtalarna var helt enkelt makalöst.

Militärens berättelser från katastrofen

Raserade hus

Vi fick höra översten berätta en händelse som utspelade sig ca. 30 timmar efter jordbävningen. De hade tagit sig de svårt drabbade områdena med helikopter eftersom vägarna inte var farbara. Det fanns inga landningsplattor så de fick landa mitt i bråten av raserade hus. De kunde rädda någon människa här och någon där. När de klev ur helikoptern på ett ställe tyckte sig översten höra ljudet av barn. Han trodde det var inbillning men när de skulle återvända till helikoptern sa en av hans män att även han hade hört något som lät som barnskrik. De beslutade sig för att undersöka området och lokaliserade ljudet till att komma underifrån ett raserat tak. De slog och bröt sig igenom taket men det visade sig att det fanns ytterligare ett tak till under. När de forcerat två våningar av raserat hus såg de ansikten samt händer som sträcktes upp emot dem. De började dra upp barn efter barn och kunde på så vis rädda ett förtiotal överlevande barn. Några av barnen var fastklämda och svårt skadade men vid liv. De hade varit instängda, tillsammans med omkomna kamrater, under två våningar raserat hus, i 30 timmar innan räddningen kom.

Det pakistanska folket i tältlägren

Bärhjälp

Människorna i byn är mycket vänliga och nyfikna. Jag upplevde aldrig annat än tacksamhet över vad vi försökte uträtta. Jag kände aldrig av några krav på att bära speciella kläder såsom slöja. Det var ganska varmt i luften på dagarna men eftersom det ständigt blåste var det inte aktuellt att ta av sig alltför mycket kläder. Jag arbetade i långärmat och med toppluva på huvudet, om det skulle ha blivit några protester om jag arbetat barhuvad vet jag inte.

Det kom fram barn och män i alla åldrar både för att titta närmare på husen och för att hjälpa till med att bygga och bära fram material. På direkt fråga vad de tyckte om husen var svaren genomgående positiva. De var övertygade om att många skulle vilja bo i dem vilket är ett positivt besked när det ifrågasatts om dessa hus skulle passa in i kulturen.

Genomgående är människorna väldigt lite klädda, även om dagarna är ganska varma så blir det kyligt när solen går ner och på nätterna kommer frosten. Vi har fått koncentrera oss på byggandet och har inte haft möjlighet till att organisera någon utdelning av de kläder som människorna i Sorsele och kringliggande kommuner skickat ned. Vad jag förstår är det militären som varit i området sedan katastrofen och känner till behoven som kommer att ordna med fördelningen.

En dag kom byns smed på besök, han var en mycket stolt och skicklig yrkesman som talade engelska. Han hade skadat sina båda ögon i arbetet, troligtvis svetsade han utan skydd. Smeden var imponerad över kaminerna och övertygad om att vedeldning var den rätta lösningen när det gällde uppvärmning och matlagning. Det var ett positivt besked eftersom tillgången på ved har diskuterats livligt under några dagar. Ett annat möjligt alternativ är torkad ko-skit.

Intresset för projektet

Under de dagar vi byggt stugor har många höga herrar kommit på besök. Förutom att de utrycker en stor tacksamhet över hjälpsändningen är de mycket imponerade över stugornas virke och precision. De har många frågor om hur virket behandlas, hur länge det torkas osv. Med tanke på det inhemska virke vi sett är det inte konstigt att de är imponerade, det är otroligt kladdigt av koda och i princip omöjligt att hantera utan handskar.

En bilfärd genom Balakot

Eid är muslimernas motsvarighet till julafton och därför var vi lediga från bygget. Den dagen åkte vi tillsammans med en kapten i jeep till Balakot, det svårast drabbade området. Det ligger i samma dalgång, 1,5km från Kashtara. Balakot räknades som pakistaniernas turiststad men lyckligtvis var det inte högsäsong när jordbävningen drog fram. De raserade bergen kom allt närmare bilen. Vägarna var av och till väldigt dåliga men ändå framkomliga, ett antal nya broar var byggda där de gamla var bortspolade eller hade rasat. Vi korsade flera mindre vattendrag där jeepen fick köras på flodbotten eftersom vägbanan spolats bort.

Det vi fick se i Balakot var mest raserade hus i form av stora grushögar där det stack upp armeringsjärn och andra husdelar som dörrar och fönsterkarmar. Många av husen var helt kollapsade och det enda som visade att här fanns tidigare ett hus var att taket låg kvar som ett lock över rasmassorna. Mitt i all denna bråte levde människorna i stora tältläger. De som hade möjlighet hade byggt upp tälten på sina gamla husgrunder.

Änka berättar

Vi åkte genom Balakots huvudgata där många av stadens köpcentrum fanns. Nu var endast ett köpcentrum helt intakt och det berättas att folket i Balakot anser att just detta köpcentrum står oskadat kvar eftersom ägaren var är en god, rättvis och ärlig man.

Kaptenen pekade på ett område av raserade massor, och berättade att där fanns tidigare en flickskola. Jordbävningen drabbade området på morgonen sedan skolan öppnat och i denna skola omkom 400 flickor.

När vi stannade för att fotografera träffade vi en kvinna som förlorat sin make samt fyra av fem barn i katastrofen. Idag var hennes bostad förstörd och hon bodde i tält. Hon uppmanades att kontakta militären i kommande dag för att eventuellt få tillgång till en stuga.

Barn

Det gick inte att undgå att tänka på vilka fruktansvärda scener som måste ha utspelat sig ögonblicken efter katastrofen.

Det som slog mig var att mitt i denna förödelse, kaos och tragedi verkar människorna ändå sikta framåt. Det råder inte längre kaos och oro vilket jag hemifrån förväntat mig utan det finns hopp, glädje och skratt mitt i eländet.

På eftermiddagen besökte vi flera änkor i bergen för att se vilka som hade mest behov av en ny bostad. Två av dem valdes ut och imorgon, sista arbetsdagen, ska vi bygga upp stugorna på plats i bergsbyarna. I den by där jag och mina killar ska bygga höjdes det röster som ifrågasatte vad vi kvinnor hade i byn att göra. En lokal politiker som följt med oss förklarade att vi var där för att hjälpa. Politikern kommer för säkerhets skull att vara med mig under hela arbetsdagen.

Eldprovet - änkorna

Änkor i bergsbyn

Vägarna till de aktuella bergsbyarna är oerhört dåliga, smala, krokiga och branta så endast militären får köra på dem. Jag kommer att leda bygget av en stuga till en änka och hennes svärmor.

I byarna är det mycket vanligt med giftermål inom släkten, i detta fall ett kusingifte så den äldre kvinnan var både svärmor och faster till den yngre. Nu bodde de i tält och stugan skulle vi bygga på ett befintligt betonggolv där deras hus en gång stått.

 

Innan avresan hade vi lastat var sin lastbil med en komplett stuga. Vi hade även fördelat verktygen mellan arbetslagen. Lastbilarna stannade i en korsning där militärerna blev uppdelade i två lag och därefter åkte vi vidare åt var sitt håll.

När vi kom fram till byn hade jag min fokus på att hinna bygga stugan klart och hade inte en tanke på att det fanns dem i byn som var negativa till min närvaro. Jag hoppade upp på lastbilsflaket och dirigerade arbetet med att lasta av så att det som skulle användas sent i bygget ställdes åt sidan. Byborna ryckte in, från gammal till ung, och bar. När verktygen och de första varvens brädor var på väg uppför berget så lämnade jag lastbilen och började vandra uppåt längs stigen.

Väl framme vägde vi in grundstockarna med hjälp av stenar från raserade hus, slog ihop första varvet och spikade samman grunden ordentligt. Vi fortsatte att timra varv efter varv och det tog inte lång stund innan jag kunde se att det mesta av stugans material redan var uppburet av bybornas gemensamma krafter. Det mesta snyggt sorterat runt byggplatsen.

Stugbygge i bergsbyn

Vi blev bjudna på the av byborna. När vi satt tillsammans berättade jag att det var min sista dag och att vi bara hade denna dag på oss att bygga huset klart. Jag förklarade att jag tänkt mig att vi direkt efter te pausen skulle börja lägga golvet parallellt med att resten av huset byggs så skulle vi spara tid. Jag fick hela gänget med mig i målsättningen och alla gjorde sitt för att vi skulle nå målet.

Männen i byn tog fram stolar och ställde ut dem kring arbetsplatsen, mellan 40-50 personer följde intresserat bygget under dagen. Många ryckte in, lånade ut sina privata snickeriverktyg, langade bräder och kom fram då och då för att på närmare håll granska bygget.

Barnen i byn var nyfikna men samtidigt avvaktande, flickorna iakttog arbetet på avstånd medan småkillarna vågade sig närmare. Politikern bad en grupp unga pojkar sjunga en sång för oss och det gjorde dom med stora leenden på läpparna.

Änkorna som skulle flytta in såg jag bara på avstånd någon gång under dagen.

Inspektion av stugan

Under dagens gång var det många av de unga, medelålders- och äldre männen som kom fram för att ta mig i hand och hälsa/tacka. Det var en fantastisk feststämning i byn, alla ville hjälpa till och jag märkte inget utav den fientlighet som funnits dagen innan.

Medan bygget av stugan pågick öppnade jag paketet med våningssängen. Jag tog med mig några delar in i stugan och inom kort hade byborna burit in resterande delar. Jag började montera ihop gavlar med långsidor och byborna hjälpte till. När stommens alla delar var hoptryckta tog jag fram påsen med skruvar och drog in skruvarna för hand, jag höll upp skruvmejseln inför männen i byn och en av dem tog den direkt och började dra åt skruvarna.

Eld i kaminen

När mörkret kom satt en av militärerna på taket för att spika fast taknocken. Jag räckte honom min pannlampa så han kunde slutföra arbetet på taket. Någon kom med en gasollampa, vi bar in den i stugan och bjöd in änkorna att komma in och inviga kaminen. Det var fullt av nyfikna i stugan, både bybor och militärer.

Jag själv intill en av änkorna

Nu var det bara fodren kring dörr och fönster som inte var riktigt klara så dessa spikade jag fast till skenet från gasollampan och med en stor publik som tryckte på.

Det var en sådan lycka att vi tillsammans fått huset klart och jag tackade både militär och bybor för deras hjälp.

Efter en lång och tung arbetsdag återkom vi till militärlägret för att packa och påbörja resan hemåt. Det var med blandade känslor vi tog adjö av mässpersonalen och alla de killar vi arbetat med.

Fortsättning

Efter denna första leverans gjordes ytterligare leveranser av både stugor och kaminer.

Som företagare har vi fått en unik möjlighet att testa våra produkter i en mycket speciell miljö. Vi har på kort tid fått många nya erfarenheter som vi kan ta med oss i både produkt- och metodutveckling. Vi är öppna för helt nya möjligheter och nya marknader och hoppas att vi får fler möjligheter att med våra produkter och vår kompetens hjälpa människor på fler platser i världen.

Oavsett fortsättning eller inte, Pakistan och dess folk har för alltid en speciell plats i mitt medvetande och jag hoppas innerligt att jag får möjlighet att resa tillbaka.